Mest växter när hon dör vinner

Ojoj, vilken jobbig helg. Men rolig! Och lite sorglig. I fredags fällde Ola och Jens vår stora fina alm vid torpet. Halva trädet var helt dött pga almsjuka, och den andra hade också börjat sloka, därav det lite sorgliga beslutet att fälla trädet. Jag tycker av princip att man inte ska fälla träd, de behövs för att få ett bra mikroklimat och en bra balans i trädgården, men vad gör man när ett halvdött träd står ett par meter från ens lilla torp? Jag törs inte tänka på vad som skulle kunna ha hänt när höststormarna kommit om almen varit kvar. Nu är almen borta, kvar är några stubbar och en trevlig utsikt. Men huset ser naket ut utan sitt träd... Vi får plantera ett nytt träd när stubbarna väl är borta. Jag vill ha en Ornäs-björk... Eller en rönn? Det finns massor av träd med underbart glansiga stammar, skulle inte det vara fint till vintern? Ola är lite sugen på ett klassiskt skånskt hårdklippt pilträd, ni vet sådana där som ser ut som rakborstar. Det tål att tänkas på. :)




Bröderna Åkesson i trädfällartagen

(Jens har varit med i tidningen förresten, kolla här!)

Själv höll jag mig undan de trädfällande brorsorna och spatserade runt i trädgården och kikade på min nya cirkelformade rabatt på baksidan. Växterna jag har planterat har artat sig fint, de gillar sitt nya hem. :) Jag har dock massor av växter kvar att plantera (gissningsvis ett drygt 100-tal), så till helgen ska vi gräva oss en surjordsrabatt till mina rhodredendronplantor med sällskap.


Växter som växter i cirklar har det bra


Sanden i mitten täcker en stenläggning

När vi kom ner till torpet i fredags eftermiddag hittade vi en fin överraskning på bron!





Ett uppstammat svartvinbär! Jag älskar svartvinbär, de är härligt goda. Min erfarenhet av uppstammade vinbär är att bären blir betydligt större (men något färre) än på vanliga buskar eftersom solen kommer åt lite bättre. Det danska namnet på svartvinbär är egentligen mycket sötare än det svenska; solbaer. Våra danska vänner har som oftast rätt; ett moget svartvinbär smakar sol. Tack snälla Christel & co! :)

Resten har helgen har varit ett hårt slit för att få bukt med almstammarna. Vi har kapat dem i bärbara längder, lagt stammarna för sig och kronorna för sig. Kronorna ska bli flis som jag ska lägga på gångarna i min blivande köksträdgård och stammarna klyvas, huggas och bli ved så småningom. Allt kan återbrukas, det känns bra.

Någon får-montering blev det inte i helgen. Jag hade packat får-delar, piprensare och allt, men glömt det viktigaste, nämligen fyllningen. Suck... Istället har jag stickat på min cirkelsjal och kommit en bra bit. Jag har gjort nya ökningar, och nu får inte maskorna plats på min lilla otäcka 40-centimeters rundsticka längre. Jag har beställt en ny fin 60-centimeters bamburundsticka från Garnkorgen i fredags, så den borde dyka upp i brevlådan imorgon om kära postverket sköter sig som det ska. Förhoppningsvis har den längre stickdelar så jag slipper kramp i fingrarna! :) Jag håller med dig, Ulricha, det är som om man stickar med fingertopparna! (Förresten Ulricha, vi har haft tre glador som har övervakat våra göranden hela helgen, svävandes på behörigt avstånd i luften. Egentligen tror jag inte de spanar på oss, utan snarare på åkern brevid vårt hus där det finns mullvadar, kaniner och annat oknytt.)

Apropå oknytt - antalet mullvadar i gräsmattan har minskat drastiskt de senaste veckorna. Förra helgen fick vi svaret på gåtan - vi såg en mink slinka in i vedboden! There is always a bigger fish... :)

Ikväll har jag gjort en beställning från en av mina favoritfröhandlar, Impecta. Jag har shoppat lite perenner som passar för höstsådd. Det ska bli skoj att kunna så frön igen, eftersom trädgården i Köpingsvik packades ihop i våras har jag närmelsevis inte fått nog av den varan i år. Jag har till och med haft köpstopp på växter, den enda lilla gröna varelse som jag har unnat mig på hela sommaren är en begonia! De som känner mig vet att det är en grym bedrift för mig att avhålla mig från växtshopping, jag är växtoholic likväl som garnnörd. :) Min gamla kompis Helena brukar säga att den som har flest växter när hon dör vinner, och jag vill tro att hon har rätt.